det du inte kan förändra,
det får acceptera
och när du accepterar det så är det redan förändrat.
alla vägar jag har vandrat har lett mig in på stigar och vidare in i snår. det är svårt att ta sig ur det där snåret nu när jag irrat omkring här så länge. jag vet inte heller om jag vill ta mig ut, jag minns inte hur det var där utanför.
alla mönster, alla vanor, alla rutiner.
de får mig att känna mig instängd men samtidigt väldigt trygg.
jag vill ha kakan kvar och jag vill ha det bästa av två världar.
.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment